Det sägs att naturen har en läkande kraft. Om man går ut och upplever, känner och verkligen ser på den är man snart beredd att hålla med. Se det vackra i det vi har omkring oss. Se det vackra i det lilla. Se hur solens strålar plötsligt ger lyster och utstrålning till en annars helt vanlig ek. Känn höstens doft av blöta löv. Hör vattnets stilla kluckande mot klippan. Hör vindens härliga sus i den bruna, torra vassen. Njut av höstens färgfägring.

Även om bilder aldrig helt kan fånga känslan i ett ögonblick, så kan de förmedla en aning om vad som fanns..

Så var en tuff vecka till ända. Det började med den värsta helgen i mannaminne. Eller i mitt mannaminne då..som kanske inte alltid är så där alldeles skarpt. Trodde väl aldrig en liten kattstackare kunde få en så otroligt vek och känslosam. Jag har ju begravt husdjur förr. Men det är inte riktigt samma sak att hitta en död hamster i buren efter 1½ års hemvist i familjen som att se sin 4 månaders kattunge ligga och dö på köksgolvet. Jag trodde och hoppades i det längsta att antibiotikan skulle börja verka och ge lite krafter tillbaka till lilla Zally. Men till slut var även jag tvungen att inse att bara ett under kunde rädda henne - vilket gubben min vid det laget redan insett och även påpekat många timmar tidigare. Turlig nog var barnen utflugna till kompisar just när jag började inse fakta. Det är nog ingen höjdare att se sin mamma ligga och hulka på köksgolvet bredvid en döende katt.

Begravningen skedde i stillhet nere i skogen där alla gatans bortgångna husdjur ligger. Med sig fick hon lite blommor, blomblad och två teckningar ritade av minstingen. Graven pryddes sen med höstens senblommande växter och vackra kvistar med löv i sprakande gula och röda nyanser. Det som började som en lerig blöt grop blev till en riktigt vacker höstprydd grav faktiskt. Må du vila i frid Zally.

Efter känslochocken orsakad av bortgånget älskat husdjur var det inte helt lätt att koncentrera sig så kallade 'viktiga' saker som tentor och studier. Men verkligheten har sin gång även vid de sämsta tillfällen så det var bara att ta tjuren vid hornen och se till att göra de två tentorna som gick av stapeln denna vecka. Så nu är de avklarade och det känns skönt! Hur man än vänder och vrider på det så är det nog bra att det går framåt hela tiden ändå. Man kan inte stoppa det snurrande hjulet. Inte ens vid de gyllene tillfällen man gärna skulle vilja stoppa tiden och hålla en sekund i sin hand för evigt...

Halloween och Alla helgona går hand i hand numera. Själv har jag inget större problem med det. Tänker att eftertanken vid graven är nyttig konstrast till halloween-fester och även vice versa. Man måste inte bara vara allvarlig och tänka på de döda utan får ha trevligt också. I vissa kulturer har man fest på gravplatsen för att fira de döda. Det låter som en sund tanke tycker jag. Hur som helst kommer de ändå aldrig tillbaka till vårt liv och jag tror att de vill att vi som fortfarande lever ska ha ett trevligt liv och även kunna tänka på de döda i trevliga stunder. Inte bara i stunder av nattsvart mörker. Det är väl inte så de vill bli ihågkomna?

Nu tänker jag ha en vilosam och stärkande helg efter sista veckans alla påfrestningar. En helg med både fest och eftertänksamhet vid graven.

Trevlig Alla Helgona-helg och glad Halloween!

Sorg i hemmet

Dagen började som en myslördag. Regnet smattrade utanför fönstret när jag steg upp så det var bara att leta på bästa myskläderna till en riktig myslördag, plyschklänningen, leggings och gosiga raggisar på fötterna. Så småningom letade sig resten av familjen upp och den enda vi saknade var katten. Efter en hel del letande och lockande hittade vi henne till slut i en av sängarna slött liggandes. Så fort jag tog i henne märkte jag att något var fel. Helt fel. Hon var inte som vanligt.. Försökte ställa henne på bänken för att undersöka lite och då föll hon ihop på sidan med ett missnöjt jamande. Ajdå. Inte bra. Inte alls bra. Leta veterinär nummer på internet. Måste till djursjukhuset, suck

En lördag är allt stängt här i närheten så det var bara att packa ihop katten in i bilen och lämna två gråtande förtvivlade barn och en gubbe med Vad-var-det-jag-sa-blicken ("det blir bara en massa jobb och utgifter av katt..") i dörren och ta ett barn med som kattskötare i baksätet och köra 11 mil till närmaste djursjukhus!

I receptionen var det dags för första chocken. Stod och läste en skylt som informerade om att det skulle kosta 850 kr att komma akut. Tog ett djupt andetag och stod emot lusten att snabbt springa därifrån med katten i korgen. Ögonen letade sig längre ner längs raderna medan receptionisten sysslade med något administrativt. I nästa mening stod att kommer man en helg, alltså lördag eller söndag, är taxan 1570 kr!! Det var nästan så jag sjönk till golvet. Andas djuuuupt. Som tur var kom receptionisten fram och började prata där, annars vet jag inte vad som hänt, så jag var tvungen att verka samlad och berätta vad som hänt.

Väl inne i undersökningsrummet började jag förstå att det inte skulle stanna där. Varje vidare ingrepp/undersökning kostade ytterligare några lappar.. Men jag kunde ju inte lämna henne i sticket stackars liten med feber o illa däran som hon var. Det räckte med en blick på lilla kattskrället så sjuk och ämlig hon var. Det hela visade sig så småningom vara en varböld, troligen orsakad av bett från annat djur.

Så ungefär 4000 kr fattigare körde vi hemåt i regnet och undrade så smått vad pengar egentligen är värda. Och vad ett litet kattliv kan vara värt. Jag hade ju faktiskt inte trott att jag skulle få pengar från CSN i höst - men det fick jag. Så dem kan ju gott gå till Zally som lilla skrället heter. Så kan vi äta havregrynsgröt till middag hela hösten!

Tänk vad bra vi ändå har det, det kunde ju vara barnen som var sjuka. Ska vi eller ska vi inte betala för vården? En del på vår jord måste ta sådana hemska beslut i sitt liv. Tack och lov att jag bor i Sverige!!

Nu hoppas vi att antibiotikan hjälper så vår lilla skatt repar sig och blir busig och glad igen.

Denna blogg skulle vara reklamfri ju! Och helt utan förvarning dyker det upp reklam- stripes mitt i bloggen. Besviken! Sur! Förbannad! Tummen ned - definitivt.

Mötte paddan mitt på cykelvägen. Den låg där stilla och såg ut som en sten med lite egenartat utseende i skymningen. Först trodde jag den hade blivit påkörd, stackars liten, för den gjorde ett litet misslyckat hopp på fem centimeter och landade inte helt smidigt på halvsned och drog sen sakta de utfläkta benen under sig igen. Och när jag petade på den vände den och gjorde ett nytt fem-centimetershopp. Så jag tog upp den gröna stackaren för att undersöka antalet avkörda, slemmigt skadade ben men upptäckte till min förvåning inga sådana. Förmodligen hade den kommit fram ur sin gömma ut i dagssolen  under dagen och sen inte hunnit ner igen innan han var för stelfrusen för att göra fina långhopp värdiga en padda. Jag la det halvstela gröna kräldjuret lite nerbäddad i gräskanten med förhoppning om att han inte fryser ihjälp till natten. Men sen kom jag på att de rackarna är växelvarma så han klarar ju flera minusgrader. Väl?

Det var jag och en och annan stackars hundägare som trotsade vädret och gav sig ut i fredagskvällens duggregn på promenad kvart över sex. Och så paddan förstås. Jag var toktrött och hade verkligen ingen lust att dammsuga eller laga mat. Då kom jag på något bra, jag delegerade dammsugningen till gubben min. Han ville ändå inte gå på promenad i höstregn. Så gick jag ut och fick frisk luft, blev stärkt till kropp och själ och lovade att ta matlagningen när jag kom hem pigg och glad. Den dealen funkade! Tror det är min nya grej - delegering. Eller arbetsfördelning om man så vill. Jag promenerar, du dammsuger. Inga fler gör-det-själv-böcker som är så populärt. Nej istället ska jag leta böcker med ordet delegering på biblan!

Om jag sen blev så pigg av promenaden kan man ju tvivla lite på kanske..det var då den där margarindiskningen testades..

Skulle just diska ur stekpannan efter köttbullarna för att steka lite lax. Vänder mig om till kylskåpet tar ut flytande margarin och häller i stekpannan i diskhon. Inte förrän jag ställt tillbaka margarinet i kylen och ska till och borsta ut pannan märker jag vad jag gjort! Då får jag ett riktigt jobbigt skrattanfall så jag får knip i magen.

Funderade en kort stund på om jag skulle testa att steka i diskmedel..men jag hoppar den. Jag gillar inte riktigt doften vi har just nu, den gör sig nog inte med lax. Kör på margarin där också.

Får nog skippa vinet till middagen ikväll. Det vore ju trist att somna med ansiktet i tallriken..