Att dela in människors egenskaper i fyra färger kan låta lite skumt så där första gången man hör det. Men ju mer man hör Chris Sundqvist berätta desto mer känner man igen. Vi möter alla olika människor på olika platser i livet. Och vem har inte dömt någon annan på förhand någon gång? Det vi lätt glömmer är att alla har bra egenskaper. Kanske bara inte just samma som du själv har.

Enkelt uttryckt står färgerna för

• Röd - den som rusar mot mål snabbt och bestämt
• Gul - den som går på magkänslan och är social
• Grön - den goda lyssnaren som tänker efter före
• Blå - den strukturerade som vill se en plan

Med lite insikter om hur olika vi kan tänka om saker och hur olika vi kan reagera på samma sak så blir det helt plötsligt lättare att förstå sig på andras konstiga reaktioner. Det är faktiskt så att alla fyra färgernas egenskaper behövs i en arbetsgrupp för att den ska nå bästa resultat. Var och en bidrar med sitt sätt att se på ett problem och tillsammans kan man hitta lösningar som ingen hade klarat att hitta ensam.

Om man ser på varandra som tillgångar istället för bromsklossar/förändringobenägna/svamliga/självupptagna så har man förmodligen både mycket trevligare tillsammans och når ett bättre arbetsresultat!

Många var skratten. Och många kunde man se just i färg på ett helt nytt sätt. Särskilt sig själv kanske!   

Helgens besök i Kvarstad bjöd på lite trist väder men desto mera hjärtligt sällskap och skönt slapparläge i soffan. Full service och god mat som alltid. Kvarstad är namnet som hemmasonen och författaren Hans-Eric Hellberg myntat för staden. Han som skrivit Maria-serien som är läst minst tre gånger i sin helhet, och böcker som Kram och Puss. Bara namnen på dem gör ju att man bara älskar dem i en viss ålder.

I övrigt gjordes ett besök hos mammon i Dalarnas Globen, där servicen visade sig vara av det något sämre slaget, vilket i och för sig var bra för plånboken men desto sämre för den fåfänga sidan av jaget.

Julmarknad uppe på berget bjöd på tombola, järnsmide och hembakt precis som sig bör.

Hemresan bjöd på underkylt regn, sol och dimma. Det som började med gråtrist regn övergick så småningom till solsken. Först var det vackra vyer med älvdans på varje äng borta i skogsbrynet. Men strax efter Enköping åkte vi in i tjockan. Och 15 mil senare var jag glad att vi hittade ut igen! Den vackra utsikten över Strängnäs kyrka från Strängnäsbron var ersatt av vitt. Vitt. Vitt. Det kändes som att sväva runt i en dröm där man bara ser den närmsta snutten framför sig. En bit väg.

Tack vare vägarbete fick vi chansen att se lite nya marker och vackra vyer. Exempelvis en underskön liten sjö med stilla spegelblankt vatten. En höstövergiven badplats med bryggorna på plats. Det var så man nästan blev sugen på ett dopp!

En underbar syn som man bara kan hitta i Dalarna där traditionerna avlöser varandra:

Visst är hon go, kvinnostatyn till vänster här?!

Ja, det var bara en av alla de funderingar och tankar som tog sitt lilla varv i mitt huvud under helgen. En helg som jag spenderat med 5 andra härliga tjejer mitt i livet, i en kursgård ute på landet nära skogen.  Många och speciella är de minnen jag kommer att bära med mig från denna underbara, annorlunda helg som startade med det ljuvligaste solsken november har haft att bjuda på detta år.

Vi tackade vädergudarna för det och kände det som om solen sken just för våran skull. Hur skulle vi annars ha kunnat laga mat på murikkan och äta den med frusna fingrar och god aptit? Eller ta en långpromenad med stopp i skogen för att varva ner och göra en trädmeditering innan vi traskade hemåt igen?

Framför brasans sken tillbringade vi kvällen med god mat, gott vin, intressanta diskussioner, dans till gamla godingar och stjärnspaning.

Stjärnspaning ja. Det var en så’n där alldeles stjärnklar natt med 1000 stjärnor som lyser upp på himlen. Om man är ute på landet så ser man alla dessa tusen stjärnor så klart som aldrig gör inne staden. I Staden finns bara de allra starkast lysande, medan på landet ser man allihop. Så vi gick ut på verandan och spanade upp i mörkret. Utomhus-freaket av oss kom på idén att det skulle vara mysigt att ligga ner och titta på stjärnorna. Ja, varför inte? Så den 21 november runt midnatt låg vi sex tjejer på en veranda ute i skogen och spanade stjärnor!

Söndagen bjöd på yoga, promenad och sminkning! En härlig blandning av livets goda med andra ord! Kan inte förstå vart tiden tar vägen när man har trevligt. Helt plötsligt var det dags att bryta upp och det var med ett styng av sorg jag lämnade sällskapet och kursgården. En så’n här helg går inte i repris.

Helgens summa summarum:

Jag vet vad en murikka är nu.

Jag har lärt känna två nya härliga människor.

Jag har legat och spanat stjärnor i novemberkylan.

Djuren vi möter på vår väg kanske talar till oss..?

Trädmeditation vill jag gör om!

Jag måste börja med att säga att jag gillar brunt. Starkt. Det är en av mina favoritfärger faktiskt. Men, sen finns det ju nyanser av brunt som inte riktigt är så rara. Och Henrik, tyvärr. Nyansen av brunt på din kostym igår kväll tillhör nog en av de fulaste jag sett. Ärligt. Så är det. Hur jag än försökte gilla färgen så gick det inte. Turligt nog för dig är det dock inte kostymen som gör mannen utan snarare tvärtom.  

Och vilken man sen. Snurrigt värre och fort gick det. Vet inte riktigt hur jag gillar det du gjorde med mig och resten av publiken. Man blev ju liksom lite tagen på sängen när du började med att avslöja ens tankar direkt! Fast häftigt var det när man uppmanades att tänka på två grejer – jag kan tyvärr inte avslöja mer än så, för vi har slutit en hemlig pakt liksom. Henrik och jag. Jag har lovat att inte berätta. Utifall att någon skulle gå och se föreställningen Sinnescirkus skulle det inte vara så kul att veta om allt innan. Det tar liksom bort en hel del av effekten.  – och 30 sekunder senare står det på skärmen: ”Chansen att du just tänkte på hmhm och hmhm är relativt stor.” Ja, jag tänkte just på hmhm  och hmhm!! Och vek mig dubbel av förvåningsskratt.

Och jag var inte ensam. Så om man trodde sig vara lite speciell och unik och one of a kind så fick man det motbevisat direkt! Jaha, då är man bara precis som alla andra då. Tack för den du Henrik! Och inte ens fick jag komma upp och skaka hand med dig på scen, vilket många andra fick. Så inte ett uns speciell. Sen kanske det berodde på att jag inte lyckades fånga krokodilen då som slängdes runt bland publiken. Men ska sanningen fram så satt jag nog rätt bra därnere bland ”alla andra” och bara var med på håll!

Och det där med spelkortet. Hur gör du? Är det verkligen bara så med oss människor att vi är väldigt förutsägbara? Majoriteten tänker på samma kort liksom? Hm.. men där var jag i alla fall annorlunda! Jag hade hjärter 9. Oj, där kanske jag sa för mycket..? Glöm glöm.

Med en känsla av frustration, intresse, imponering och dumhet blandat till en enda sörja lämnade jag lokalen med snurrande virrvarr i huvudet. Jag måste nog leta på någon av dina böcker i alla fall. För det är intressant. Hur det kan gå att göra en sådan föreställning. Det finns ingen slump. Eller gör det det?

Henrik Fexeus Imponerad av mannen. Inte kostymen.

Var på Mamma Mia-konsert i minstingens regi idag. Hon hade förberett så fint med att göra om sin säng till en soffa med kuddar och mjuka armstöd (morgonrocken virad runt ena sänggaveln och toalettpapper virad runt den andra!). Med cd-spelaren på golvet hittade hon efter en stund rätt låt och satte igång...att spela trummor. När jag var liten bråkade man alltid om att få vara vackra ljushåriga Agneta, den som förlorade fick vara Anne-Frid och såg mest sur ut. Och här har minstingen alla chanser, ingen konkurrens alls och hon väljer att spela trummor! Visste inte riktigt att man kunde välja trummor när man uppträder som Abba, men men vad vet väl jag. Det var ju länge sen jag var liten och doade till Abba (om nu man bortser från Sing-star förstås..).

Med två upp-och-ner-vända kastruller, några lock och kinapinnar satt hon lyckligt koncentrerat och slog i takt. Det var verkligen i takt. Emellanåt vände hon sig om till publiken med ett stort leende och blick som tydligt sökte uppskattning och bekräftelse. Lycka i stunden! När applåder och visslingar efteråt blev för utdragna sa hon helt sonika: "Ni kan sluta nu."

Favoriter just nu:

    It's All You're Fault

     Ave Maria

Dagens värld är förunderligt finurlig. Häromdagen, det var igår faktiskt, hittade jag min favvobloggare i sovrummet, hur underligt det än kan låta, eftersom hon befinner sig på andra sidan Atlanten just nu. Skulle bara titta in och säga till att middagen var klar till mellantjejen när jag hittade henne raklång i dubbelsängen ihop med favvobloggaren! Mitt i sängen satt favvobloggaren mittemot mellantjejen och log sitt härliga breda leende och sa "Hej Lotta!".

Jag blev alldeles paff en liten sekund, men hämtade mig snart och glömde alldeles bort middagen. Själv har jag bara skypat med ljud, aldrig med bild, så att se dig kära favvobloggare på helskärm mitt i min säng var fantastiskt kul! Att vi sen fick se hur fint du nu bor, guidad med webbkameran på datorn, gjorde inte saken sämre. Vilken utsikt ovan sängen - den vill jag ha! Ska fundera på att ta upp ett fönster över vår säng..hehe

Det slutade med att fyra femtedelar av familjen låg raklånga i sängen framför laptopen och middagen kallnade! Men vad gör väl det när man fick sig en pratstund med världens bästa tjej på äventyr i Amerika.

Sometimes I feel like I don't know

Sometimes I feel like checkin' out

I wanna get it wrong, can't always be strong

And love it won't be long

Oh sugar, don't you cry

Oh child, wipe the tears from your eyes

You know, I need you to be strong

And the day is as dark as the night is long

Feel like trash

You make me feel clean

I'm in the black

Can't see or be seen

Baby, baby, baby, light my way

...

...

Ultraviolet love

...

...

When I was all messed up

And I had opera in my head

Your love was a lightbulb

Hanin' over my head

...

...