..och solen i ansiktet. Vidderna framför. Fri att åka åt vilket håll som helst. Bara jag själv som bestämmer. Hur långt som helst. Nästan. Packat bekymrena i en väska och lämnat därhemma. Fri. Som fågeln. På isen. Himlen i alla blå nyanser som finns. Från ljus cyan till djup azur. Bättre än Photoshops allra senaste utgåva. Verkligheten är bäst. Som alltid. Snön gör vackra mönster på isen. I olika nyanser av vitt. Stannar och sluter ögonen med ansiktet mot solen. Värmen smeker min kind. Vinden drar i jackans yttertyg. Ser röda mönster mot svart bakgrund bakom mina ögonlock. Mönster som rör sig oavbrutet som i ett kalejdoskop. Öppnar ögonen och kisar mot solen. Tar in naturens storhet som känns i vidderna över isen. Här och nu. Lever.

Vänder och känner solens värme i ryggen genom den svarta jackan. Vinden biter lite i kinden. Har ju väskan med glädje därhemma också. Måste hem och leta på vart jag ställde den. Livets kappsäck består av dessa olika väskor huller om buller. I en enda röra. Eller egentligen alla väskors innehåll i enda röra. Ibland blir det för rörigt. Och kappsäcken för tung. Då packar jag små väskor och ställer undan. För att få reda. Vägen hem känns positiv. Det är ett under att vi lever. Och vi har bara ett liv. Ta vara på det.