Sitter här superbubblig i magen inför kvällens konsert i Göteborg. Det var länge sen sist..och då var det lite närmare och lite bättre planerat för vår del. Då hade vi bokat hotell och inhandlat Stockholmkortet och gjorde en helghelg liksom. Denna gång har vi 4 biljetter, spridda platser. That's it. Men vad gör väl det, man är ju där för att se o höra konserten o inte för att umgås med de sina. Det kan man ju göra hemma menar jag.. Och sen är det ju tur att man är ung och pigg och lätt kör hem knappt 40 mil mitt i natten... ;-) Jag är ung o pigg, Jag är ung o pigg, Jag är ung o pigg...(säger man det tillräckligt många gånger så tror man på det till slut)

Snart dags att åka, har ju som sagt en hyfsad resväg ner och man vill ju inte stressa. Ska man parkera utanför Ullevi lär man väl komma i god tid idag, det känns i alla fall så. Men jag återkommer säkerligen om detaljer från min o Bonos träff!

Så var det dags för sommarens andra poolparty med allt vad det innebär av stiliga hopp med taskiga landningar på badankor, balanserande på Skalmanmadrasser och färgglada paraplydrinkar. Hade fått höra att det skulle vara drop-in från klockan två som gällde så jag gick hemifrån vid 14.30, för en gångs skull inte tokförsenad.

Väl framme vid rätt adress möts jag av ett långt plastband som spärrar av hela infarten till fastigheten, inklusive frontdörr! Känner en lukt som påminner om somrar från långt tillbaka…barndomens heta somrars asfaltlukt! Inser att det beror på att det är nyasfalterat på uppfarten – därav plastbandsavspärrningen. Så för att komma in i huset går jag runt till baksidan och smyger in liksom bakvägen. Där är helt lugnt och stilla vid poolen. Går in i huset o ropar "Hallå!"

Inget svar. Smyger vidare "Hallååå!"

Inget svar. Upp för trappan "HALLÅÅÅÅÅ!". Hittar slutligen ett barn i ett rum långt inne i huset och undrar vad som blivit knasigt. Har jag tagit fel dag, fel hus eller vad??

"Är det inte inte poolparty här?" Joo, men det skulle börja vid tre...blev bestämt idag..

Aha, tänker jag tack min härliga värdinnaväninna för att du meddelade mig!

Äsch, jag la mig vid poolen ensam med bara smågetingarna som sällskap, så där låg jag när värdinnan och de andra gästerna kom. Vinkade lite avmätt från Skalmanmadrassen och sa "Välkomna! Jag förlåter er för att ni är lite sena.."

Så har man då jobbat sista dagen för denna säsong på äldreboendet. Det var med lite blandade känslor jag bjöd på blåbärspaj med vaniljsås och satt på utvärderingssamtal med chefen. Skönt att tidiga morgnar är slut för ett tag, semester med roligheter och resor börjar strax. Inga sena kvällars hemkomst med halva huset fullt av ungar o liv. Men ändå kändes det lite trist..jaha, nu har jag inget ”eget” att åka iväg till längre. Och jag har faktiskt trivts väldigt bra, både med personal och med boende. Lärt mig en hel del och fått nya erfarenheter.

Jag tror att jag jobbat nästan alla soliga varma dagar hittills i sommar. Vissa dagar har man nästan smält bort ikapp med kvällsfikasmöret och sprungit bena av sig för att hinna med. Andra dagar har man undrat varför en del nämner ordet stress när man kunnat sitta 20 minuter i sträck. Ja det jag lärt mig är att det an se väldigt olika ut från dag till dag och även från timme till timme!

Det ryms liksom det mesta av livet inom äldreboendets fyra väggar;  glädje, sorg, ilska och rädsla. Men det som absolut övervägt är just glädjen.

Glädje

De boende är givetvis i olika skick både mentalt och kroppsligt. En del är helt klara (K) i knoppen, andra är mer eller mindre dimmiga (D).. Följande samtal utspelade sig en dag:

D – Det kom in en sån rar liten flicka till mig nyss. Det är så många fina och rara flickor på det här stället!
K – Ja, de växer inte på träd!
D – Joo, det gör de!
K – Jaså! Vart då då?
D – Jo se du i Östergötland där jag har skog. Där finns de.

Sorg

Under den korta tid som jag jobbat har två vårdtagare gått över till den andra sidan. Märkta av sjukdom och ålder visserligen, men inte desto mindre sörjda och saknade.

Ilska

Frustration och ilska är aldrig långt borta för dem som vill så mycket men tyvärr måste inse att de inte längre kan. Ibland har man fått höra både svordomar och skällsord, men de har trots allt hört till ovanligheterna. Oftare har man fått höra hur snäll och trevlig och hjälpsam man är! Så många tacksamma individer jag har fått möta!

Rädsla

En del är rädda för korridorerna, för att vara ensamma eller för att tjuvar ska komma och ta deras saker (som de inte har..).  Andra är rädda för alla röster de hör – både riktiga och så´na som bara hörs i deras huvud – eller för allt spring i korridoren ”Vem är det som för sån´t oväsen?”

Ja man skulle kunna sammanfatta sommarens arbete med orden Roligt Varmt och Lärorikt!

Once again. Supernördigt ångestpackande inför Thailand (skönt, nu känner jag igen mig själv igen..). Har redan varit på apoteket och inhandlat solskyddsfaktor 20, vätskeersättnig och Dimor mot Montezumas hämnd. Besökt biblioteket och kom hem med 2 till mig och 3 till sonen, varav han ratade 2 direkt och började läsa på den tredje. Så lagom till avresan är väl den redan slut. Bra att man är ute i god tid så att säga..

Nå’n som sett till mig på sistone? Ja, då menar jag den där vanliga Lotta. Hon som planerade semestrar och kalas i veckor i förväg, hon som fixade i trädgården och hade stenkoll på barnen och skötte det mesta. Vet inte riktigt vart hon tagit vägen..

Känner inte riktigt igen mig i att komma ut i trädgården klockan 12 samma dag man ska ha barnkalas och inse att gräset behöver klippas innan gården invaderas av 13 vilda kalassugna 6-7-åringar. Och sen i nästa andetag komma ihåg att den där gamla gräsklipparen inte fungerat sen midsommar. Jaha, vi går till tredje grannen och lånar idag då.. (som tur är har vi världens bästa grannar på denna gata så det löser sig alltid). Eller att konstatera att saft är rätt bra att ha hemma vid barnkalas, en timme innan tillställningen börjar. Dessutom glömde jag köpa glass igår till kalaset ja.. (hm..hoppas barnet som ska firas är hemma i alla fall..!)

Känner inte heller igen mig i att inte bry mig om ifall det är lite stökigt och ostädat. Att kunna hålla kalas utan att behöva dammsuga innan trots att det behövs. Eller att inte ha klippt buskarna i trädgården så att man kommer fram utan att riva sig på utstickande grenar eller gå sidledes. Att inte ha koll på om mjölk och bröd räcker till nästa dags frukost och sån’a där livsviktiga saker.

Kan inte riktigt bestämma mig för om det är bra eller dåligt. Det här med att släppa kollen. I ena stunden känns det rätt skönt, jag menar om man klipper häcken/dammsuger idag eller imorgon who cares? (mer än jag då..), i andra stunden kan jag bli tokig på att brödet är slut när man ska äta frukost!

 Ja det är en konst det där att kunna ta dagen lite som den kommer men ändå samtidigt lyckas sy ihop det där som kallas livet utan att det blir alltför mycket tokigheter och irritation för att det går galet. Det gäller att kunna sänka garden lite och hitta lösningar i stunden som faktiskt kan fungera riktigt bra om man bara tillåter det.

Ibland är det härligt enkelt att vara bäst. Den här veckan har jag till exempel varit bäst flera gånger. Som när

• jag köpte kakao så minstingen o jag kan baka kladdkaka "Har du köpt kakao? Du är bäst mamma!"
• jag la mig i badet med minstingen "Ska du bada med mig? Mamma, du är bäst!"
• jag strosade på stan med mellantjejen "Kan vi verkligen gå på stan? Du är bäst mamma!"
  
• jag lät mellantjejen åka på sjön med en kompis "Får jag? Mamma du är bäst!"
  

Ju större de härliga ungarna blir desto svårare (läs dyrare..) blir det dock att vara bäst. Men jag vet att jag kommer att bli bäst om jag köper en mobiltelefon.. Det råder lite delade meningar om varför äldstingen inte äger någon mobil längre. Eller inte varför kanske - för det är väl allmänt känt att få mobiler klarar ett helt 40-graders tvättprogram utan att ta skada - snarare vem som är orsaken till att den hamnade där.. Den som slängde in jeansen i maskin eller den som inte tömde fickorna?

Antar att det kommer att bli en mobilutgift inom den närmaste framtiden (ett år utan mobil har inte löst ansvarsfrågan.. ;) ). Jag menar vad gör man inte för att få höra:

"Mamma, du är bäst!" även av en 13-åring..

Den var nästan lite söt den..tänkte jag när jag bad gubben köpa ostsås.

Det var en av denna sommars soligaste o varmaste dagar så jag skulle förstås jobba eftermiddag (jag jobbar nog alla solgoa dagar denna sommar ;-) )och hade bestämt mig för att laga lasagne till lunch (lagom trött på Mamma Scans köttbullar och falukorv..).  Till lasagnen måste man göra ostsås – jag hatar att göra ostsås. Först blir det klumpar i bottenredningen så man får röra sig blå. Sen ska den koka ett århundrade. Sen bränner den fast i botten så när man hällt i osten och rört om finns nästan ingen sås kvar - Vis av ostsåserfarenhet och för att inte missa det bästa av svensk sommar, måste hinna till havet innan lunch, ringer jag gubben och ber honom köpa med sig färdig ostsås (så’n finns ju faktiskt numera. Tack Milda.).

Väl tillbaka från Kattberget som det blev den här gången (är förundrad över hur många Ockle-bor som aldrig varit på Kattberget, ni har definitivt missat nå’t!) scannar jag noggrant kylens alla hyllor efter ostsåsen men zero. Så småningom hittar jag en underlig glasburk på bänken med texten Ostdip på..hm.. har aldrig sett något liknande..ser ut som en ljusorange smörja som man antagligen har till att dippa nachos eller nå’t i?! Inser snart att detta är nog den ”ostsås” som jag fått hem. Jaja, man får vara glad för det lilla, han försökte i alla fall! Kvick i vändningarna som jag är hinner jag ändå laga egen ostsås och få ihop lasagnen innan jobbet.

När jag senare påpekar med ett smått dolt leende på läpparna att det nog inte var riktigt rätt sort den här gången (heller..) får jag höra att gubben faktiskt frågat självaste köttmästar’n om just den ostdippen funkar till lasagne!

Ja se där fick man för att man var inskränkt och fördomsfull igen. Skrattar bäst som skrattar sist..

Livet är det där som flyter förbi just nu i skrivande stund faktiskt. Man kan inte ändra på det som var igår, och du vet aldrig vad morgondagen för med sig. Det enda du har helt säkert är det du har här och nu. Så för att få det bästa av varje dag brukar jag kolla att jag varje dag har något positivt med mig. För det är ju så att för varje minut du är negativ, arg eller sur missar du 60 sekunders glädje!

Ett litet enkelt tips på hur du kan kolla dig själv:

Har du

• sett något vackert
• smakat på något gott
• rört vid något härligt
• hört något vackert
• tänkt glada, positiva och kärleksfulla tankar

 

idag?