i höst-Sverige..

Var nyligen bjuden på dop och 90-årskalas under en och samma helg. Ingen av de firade var särskilt talförda, men en pep då lite i alla fall och den andre bjöd på följande härliga resonemang.

Vid 90-årsmiddagen var en brokig skara samlad i livets alla åldrar precis som sig bör, mammor, pappor, söner, döttrar, dotterdöttrar och sonsöner och även steget vidare, sonsonsöner, sonsondöttrar osv. Den firade fick en mycket smart och viktig present, nämligen en sladdlös telefon. Så att hon skulle kunna ta med sig telefonen till övervåningen vid läggdags och slippa springa ner för trappan om det ringer. Jaja nu springer väl inte 90-åringar direkt, men i alla fall. Så skulle hon nu kunna lämna undervåningen med den gamla men ack så pålitliga snurr-skive-telefonen och ändå känna sig trygg om hon skulle behöva ringa någonstans mitt i natten. Jättebra, tyckte hela tjocka släkten. Det var bara en som inte visade någon större uppskattning för den fiffiga presenten, nämligen födelsedagsbarnet själv. Hon nickade och sa något i stil med: ”Mmm. Det blir nog bra. Hrm. Nu kan vi tala om något annat.”

Hur som helst så blev det mest tal om denna nya telefon ändå, och någon sa: ”Ja nu kommer alla att fråga om du pratar i den NYA telefonen när de ringer!”. 90-åringen svarar med ett finurligt flin: ”Då säger jag alltid ja!”. Någon annan i släkten kontrar: ”Jamen då kommer vi be dig trycka på en knapp, för då säger det ’pip’ i telefonen!”. 90-åringen: ”Jag kan väl SÄGA ’pip’ själv!!”.

Ja så var det med den saken. Nymodigheter är inget för gamlingar, det har nog konstaterats förr. Jag minns en elektrisk konservöppnare jag gav till en äldre släkting en gång för länge sen. Hon hade svårt att hantera sin lilla plåtbit till konservöppnare. Den elektriska varianten fick jag tillbaka när hon sedermera gick bort. I sin till synes oöppnade förpackning, som ny.

Det är svårt att lära gamla hundar sitta.