Går en sakta morgonpromenad. Ja idag går det sakta. Oftast går jag raskt, men ibland behöver man gå sakta. Av olika orsaker. Hör det prasslar. Och prasslar. Vänder mig för att titta och ser. Det är löven som faller från ett stort träd. Inte ett här och ett där. Utan hela tiden. I en aldrig sinande ström. Det prasslar till lite varje gång ett nytt löv landar bland de andra torra löven som ligger under trädet. Prassel, prassel, prassel, prassel...

Fortsätter min lugna promenad och ser hur naturen håller på att klä av sig. Solen skiner och har så när börjat värma lite efter en frostnupen natt. Nästan alla träd fäller sina löv just denna morgon. Eken, äppelträdet, alen och så trädet som jag inte vet sorten på. Har aldrig förr hört löven falla. Har aldrig förr verkligen sett träden fälla sina löv. Men det gör jag just idag. En del faller snabbt och rakt, andra virvlar flera varv på vägen ner. Några tar en liten lufttur några meter åt sidan innan de landar på marken.

Läste häromkvällen om gravitationen, Newton och Einstein. Läxor årskurs 6. Allt hänger ihop. Löver faller neråt på grund av tyngdlagen eller gravitationen. Tur att den finns. Annars skulle vi alla sväva runt i universum. Hur skulle vi då kunna träffas, kramas och prata? Tur för maskarna också! Så de får lite mat.