Ja, det var bara en av alla de funderingar och tankar som tog sitt lilla varv i mitt huvud under helgen. En helg som jag spenderat med 5 andra härliga tjejer mitt i livet, i en kursgård ute på landet nära skogen.  Många och speciella är de minnen jag kommer att bära med mig från denna underbara, annorlunda helg som startade med det ljuvligaste solsken november har haft att bjuda på detta år.

Vi tackade vädergudarna för det och kände det som om solen sken just för våran skull. Hur skulle vi annars ha kunnat laga mat på murikkan och äta den med frusna fingrar och god aptit? Eller ta en långpromenad med stopp i skogen för att varva ner och göra en trädmeditering innan vi traskade hemåt igen?

Framför brasans sken tillbringade vi kvällen med god mat, gott vin, intressanta diskussioner, dans till gamla godingar och stjärnspaning.

Stjärnspaning ja. Det var en så’n där alldeles stjärnklar natt med 1000 stjärnor som lyser upp på himlen. Om man är ute på landet så ser man alla dessa tusen stjärnor så klart som aldrig gör inne staden. I Staden finns bara de allra starkast lysande, medan på landet ser man allihop. Så vi gick ut på verandan och spanade upp i mörkret. Utomhus-freaket av oss kom på idén att det skulle vara mysigt att ligga ner och titta på stjärnorna. Ja, varför inte? Så den 21 november runt midnatt låg vi sex tjejer på en veranda ute i skogen och spanade stjärnor!

Söndagen bjöd på yoga, promenad och sminkning! En härlig blandning av livets goda med andra ord! Kan inte förstå vart tiden tar vägen när man har trevligt. Helt plötsligt var det dags att bryta upp och det var med ett styng av sorg jag lämnade sällskapet och kursgården. En så’n här helg går inte i repris.

Helgens summa summarum:

Jag vet vad en murikka är nu.

Jag har lärt känna två nya härliga människor.

Jag har legat och spanat stjärnor i novemberkylan.

Djuren vi möter på vår väg kanske talar till oss..?

Trädmeditation vill jag gör om!