Var på Mamma Mia-konsert i minstingens regi idag. Hon hade förberett så fint med att göra om sin säng till en soffa med kuddar och mjuka armstöd (morgonrocken virad runt ena sänggaveln och toalettpapper virad runt den andra!). Med cd-spelaren på golvet hittade hon efter en stund rätt låt och satte igång...att spela trummor. När jag var liten bråkade man alltid om att få vara vackra ljushåriga Agneta, den som förlorade fick vara Anne-Frid och såg mest sur ut. Och här har minstingen alla chanser, ingen konkurrens alls och hon väljer att spela trummor! Visste inte riktigt att man kunde välja trummor när man uppträder som Abba, men men vad vet väl jag. Det var ju länge sen jag var liten och doade till Abba (om nu man bortser från Sing-star förstås..).

Med två upp-och-ner-vända kastruller, några lock och kinapinnar satt hon lyckligt koncentrerat och slog i takt. Det var verkligen i takt. Emellanåt vände hon sig om till publiken med ett stort leende och blick som tydligt sökte uppskattning och bekräftelse. Lycka i stunden! När applåder och visslingar efteråt blev för utdragna sa hon helt sonika: "Ni kan sluta nu."