Nog för att jag visste att ni var ett järngäng på planen, det har man inte kunnat undgå att märka. Ont i kroppen, blåmärken på benen efter varje träning. Ni krossar i serien, snart på topp. Men vilket järngäng att festa sen då! När man själv lite småtrött började tänka på hemfärd efter två så var man förstås först. Om man räknar bort de morgontidiga förmiddagsskiften i och för sig, men de börjar ju jobba kl.06.00 så hon gick en halvtimme innan... En annan är ju liksom inte riktigt van att var uppe sådär på nattsuddartimmarna.

Tävlingsinriktade som innebandytjejer är så skulle kvällen förstås innebära turnering i bowling, med uppritat spelschema som vilken bandycup som helst. Lagen hade redan tilldelats namn helt utan att tillfrågas vilket inte uppskattades i alla läger..jag menar vem vill heta Apan??  Det går ju inte att vinna en turnering med ett sån’t namn heller! Helt klart psykologiskt fusk.   

Hur som helst så blandades ”Yes!” och ”Faan!” med high five, ruggdunkar, skratt och skönsång a la Singstar. Är glad att jag inte bodde granne med festplatsen den kvällen. Ju längre kvällen led desto högre sjöngs Singstar..  

Och vem det var som vann..det beror väl på hur man ser det. En del gick hem med flera presenter medan andra blev tomhänta. Födelsedagsbarnet fick de eftertraktade rosa gris-strumporna som tröst av en hygglig tröstande medspelare. Sen var det väl nå’t lag som vann bowlingen också..men det har jag redan glömt vilket..  

Det blev en kväll med god mat, bowling, Singstar och prat om allt från tuttar till spelstrategier ihop med trevliga vinnarskallar. Tack tjejer för en skoj kväll som alltför snabbt övergick i natt.. Nu är det nedräkning till nästa. Då lär det bli klättring uppåt väggarna..!