Jag har dödat ett djur. Ja inte en liten ettrig pissmyra eller en äcklig mördarsnigel. Nej, utan en vacker, skadad stackars skogsduva. Det var verkligen inget jag valde. Inget jag ville. Jag var tvungen. En VARNING måste utfärdas här för känsliga läsare! Ni bör sluta läsa här och istället kanske läsa något annat inlägg med positivt innehåll (tror ni kan välja vilket som helst annat inlägg då). Eller ägna er åt en rolig bok eller något kul TV-program. Ja vad som helst utom att läsa vidare här nedanför.

Var ute på den vanliga promenadrundan. Väl kommen halvvägs var det ett fasligt fågelliv en bit in i skogen. Såg en duva som flög iväg och en skata som satt kvar på marken och pickade i sig..mat? Gick vidare, men stannade snart. Något kändes fel. Riktigt konstigt. Så jag vände och gick tillbaka. Skatan satt kvar fortfarande pickandes i marken. Hm..undrar vad den äter? Tog ett resolut kliv över diket och styrde stegen mot den nu flyende skatan.

Väl framme ser jag en fågelkropp. Med ett rött blodigt köttstycke. Ser först inte riktigt hur allt hänger ihop. Men efter en stund går det upp för mig att ur det röda blodiga sticker något ut. En näbb. Ser ett öga. Hela huvudet är en köttig rund boll med ett öga, en näbb. Och den andas. Neeej!

Jag inser att jag måste. Nej. Jag vill inte. Jo jag måste. Tar mig ut till vägen igen och letar sten. Måste gå en bit för att hitta en tillräckligt stor. På väg tillbaka med en bumling i famnen ser jag att skatkräket är tillbaka. Jag skyndar mig att skrämma hemskingen och ställer mig sen att titta på den lilla kroppen som andas snabbt men jämnt. Tittar ut mot vägen och undrar var alla hundägare egentligen befinner sig. De som jag alltid möter. Idag har jag inte mött en enda. Varför är de inte här och befriar mig från denna hemska uppgift? Jag vill inte vara bödel i denna otäcka skatskog!

Lyfter stenen och mer släpper än kastar stenen ner mot duvan. Vänder mig snabbt och viker mig dubbel. Magen går runt. Andas. Andas lugnt nu. Reser mig sakta och vänder mig om. Stenen är blodig. Fågeln lever. Tar snabbt upp stenen igen och dänger den hårt ner mot skogsduvans sargade kropp. Vänder mig åter bort och fokuserar på att andas. Stenen har hoppat åt sidan och jag ser fortfarande duvans lilla guppande mage. Upp ner. Upp ner. Men snälla! Låt den dö. En tredje gång kastar jag stenen mot duvans kropp. Samma procedur. Jag står dubbelvikt med magen i uppror och vet att jag kan inte göra annat. När jag vänder mig om den tredje gången är fågeln äntligen stilla. Allt är stilla. Ett lugn sprider sig inom mig. Jag klarade det. Skogsduvan har frid. Skatan är borta och jag vill aldrig se den mer.

Sakta går jag vidare på min promenad. En promenad som inte är som alla andra.

Så blev vi äntligen med katt igen. =) Det bara liksom blev så. Hon behövde ett hem och vi behövde en katt. För att bli hela igen efter höstens stora sorg. Å fin är hon, vår nya lilla skatt (D-kullen). Sällskapssjuk och go'.

Efter lite oroligheter vid hitflyttningen verkar hon ha lugnat sig och vet var hon bor. Att det blev en fin skogkatt var ju kul men endast en slump! Känns nästan föör fint för oss som inte har några tankar på utställning o sån't. Men hon trivs o vi trivs så det är väl gott så.

Nyligen inflyttad..

Så det är här jag ska bo..

Du - matte?