Årets besök på huvudstadens nöjesfält blev något av en åkfest. Äntligen. Har gått så många år där bland barnkarusellerna och intalat mig att det ÄR kul att åka Koppen eller Flygplanen. Och visst, lite kul är ju bara det snurrar. Men ju mer fart o mer snurr desto mer skoj!

Så i år började vi stort med två åk i Tilt. För er som aldrig åkt Tilt kan jag säga att den är…lite läskig. En så’n där som man sitter i och undrar varför man skulle till Gröna Lund överhuvudtaget. Det finns ju så mycket annat att göra en varm sommardag. Ligga på stranden o mysa med en god bok där största spänningen handlar om vad mördaren ska göra i nästa kapitel till exempel. Men nej, nu satt man där högst upp i Tilt/Fritt fall och såg ut över ett vackert sommar-Stockholm. Jaja, jag fick i alla fall en underbart härlig utsikt, hann jag tänka innan den började luta neråt. Det är då jag nästan, men bara nästan ångrar. Jag gillar ju spänningen, pirret i magen, känna hur adrenalinet stiger. Tittar ner på de små människorna rakt under mig, på asfalten som ser hård ut. Vad gör jag här? Så faller jag. Rätt ner. Tänk om inte broms/stoppanordningen funkar? hinner jag tänka på vägen ner. Sen landar jag överlycklig, säkert och lugnt. Och då vet jag precis varför jag valde Gröna Lund och inte stranden.   

Efter den starten var ju adrenalinet igång så att säga. Sen var det bara att fortsätta, av bara farten. Fick äntligen åka Extreme och Insane. Men gamla favoriten slänggungorna, eller Kättingflygaren som den visst heter, finns det inget som slår. Den ihop med Fritt fall/Tilt är klara favoriter. Insane är helt klart överreklamerad. Gav den två chanser, men nej, ingen riktig kick. Katapulten är riktigt härlig, lite som Fritt fall fast den kan inte bestämma sig. Upp ner upp..nej, ner.

Hade en härlig dag med två härliga åkgalna tjejer.

Mycket köande blev det..

   Fritt fall/Tilt

Min favvo

  Många plåtbitar var det här..