Sometimes I feel like I don't know

Sometimes I feel like checkin' out

I wanna get it wrong, can't always be strong

And love it won't be long

Oh sugar, don't you cry

Oh child, wipe the tears from your eyes

You know, I need you to be strong

And the day is as dark as the night is long

Feel like trash

You make me feel clean

I'm in the black

Can't see or be seen

Baby, baby, baby, light my way

...

...

Ultraviolet love

...

...

When I was all messed up

And I had opera in my head

Your love was a lightbulb

Hanin' over my head

...

...

"Jag vet i mitt hjärta att jag är vild, stark och vacker.

Men kan någon annan se det?"

Fritt lånat ur Ylva Agerups bok Textila bilder.

HUNDENS DAGBOK:

07:00 - Tjohoo, en promenad. Det är det bästa som finns!

08:00 - Tjohoo, hundmat. Det är det bästa som finns!

09:00 - Tjoohoo, ungarna är uppe. Det är det bästa som finns!

12:00 - Tjohoo, leka i trädgården. Det är det bästa som finns!

14:00 - Tjohoo, åka bilen. Det är det bästa som finns!

15:00 - Tjohoo, ungarna kommer hem. Det är det bästa som finns!

16:00 - Tjohoo, leka med en boll. Det är det bästa som finns!

17:00 - Tjohoo, matte och husse kommer hem. Det är det bästa som finns!

18:00 - Tjohoo, hundmat. Det är det bästa som finns!

20:00 - Tjohoo, bli kliad på magen i soffan. Det är det bästa som finns!

22:00 - Tjohoo, sova i mattes och husses säng. Det är det bästa som finns!

KATTENS DAGBOK:

783:e dagen i fångenskap...

Mina kidnappare fortsätter att tortera mig med bisarra dinglande saker. De frossar i färskt kött medan jag tvingas leva på torrfoder och slemmig burkmat.

Det enda som håller mig igång är hoppet om att jag en dag ska lyckas rymma, och den milda tillfredställelse jag får av att klösa på möblerna. Imorgon ska jag eventuellt äta annu en krukväxt.

Idag misslyckades jag än en gång med att döda mina kidnappare genom att försöka fälla dem med min kropp.

Jag borde kanske försöka vid toppen av trapporna. I ett försök att sätta mina förtryckare ur balans, framtvingade jag en hårboll i deras favorit fåtölj. Kom ihåg: lägg en på deras säng.

Fångade en mus som jag bet huvudet av. Lade den huvudlösa kroppen vid dörren som ett tecken till mina kidnappare om vad jag är kapabel till, så att de ska gå runt i ständig skräck. Bemötandet jag fickvar en massa klappar, kramar och gullande om vilken duktig kissemiss jag är.

Saker och ting går inte som planerat.

På kvällen dök deras kumpaner upp för någon slags sammankomst. Jag blev placerad under isolering under mötet, men jag kunde känna doften av deras mat och höra deras brottstycken från deras kriminella planer. Tydligen var jag inlåst på grund av min kraftfulla förmåga att framkalla något de refererade till som "allergi".

Jag måste komma underfund med vad detta är så att jag kan använda det till min fördel.

De andra internerna smörar för våra fångvaktare och jag vågar inte anförtro mig till någon av dem inför risken att någon tjallar.

Hunden släpps regelbundet ur sina bojor men återvänder frivilligt. Han är uppenbarligen efterbliven.

Fågeln därimot ger intryck av att vara en informatör. Han pratar med våra kidnappare regelbundet, och jag är övertygad om att han rapporterar vartenda steg jag tar. Tack vare sin placering i metallrummet är han för tillfället i säkerhet.

Men jag kan vänta.

Det är bara en tidsfråga innan mina planer infrias...

Det sägs att naturen har en läkande kraft. Om man går ut och upplever, känner och verkligen ser på den är man snart beredd att hålla med. Se det vackra i det vi har omkring oss. Se det vackra i det lilla. Se hur solens strålar plötsligt ger lyster och utstrålning till en annars helt vanlig ek. Känn höstens doft av blöta löv. Hör vattnets stilla kluckande mot klippan. Hör vindens härliga sus i den bruna, torra vassen. Njut av höstens färgfägring.

Även om bilder aldrig helt kan fånga känslan i ett ögonblick, så kan de förmedla en aning om vad som fanns..

Så var en tuff vecka till ända. Det började med den värsta helgen i mannaminne. Eller i mitt mannaminne då..som kanske inte alltid är så där alldeles skarpt. Trodde väl aldrig en liten kattstackare kunde få en så otroligt vek och känslosam. Jag har ju begravt husdjur förr. Men det är inte riktigt samma sak att hitta en död hamster i buren efter 1½ års hemvist i familjen som att se sin 4 månaders kattunge ligga och dö på köksgolvet. Jag trodde och hoppades i det längsta att antibiotikan skulle börja verka och ge lite krafter tillbaka till lilla Zally. Men till slut var även jag tvungen att inse att bara ett under kunde rädda henne - vilket gubben min vid det laget redan insett och även påpekat många timmar tidigare. Turlig nog var barnen utflugna till kompisar just när jag började inse fakta. Det är nog ingen höjdare att se sin mamma ligga och hulka på köksgolvet bredvid en döende katt.

Begravningen skedde i stillhet nere i skogen där alla gatans bortgångna husdjur ligger. Med sig fick hon lite blommor, blomblad och två teckningar ritade av minstingen. Graven pryddes sen med höstens senblommande växter och vackra kvistar med löv i sprakande gula och röda nyanser. Det som började som en lerig blöt grop blev till en riktigt vacker höstprydd grav faktiskt. Må du vila i frid Zally.

Efter känslochocken orsakad av bortgånget älskat husdjur var det inte helt lätt att koncentrera sig så kallade 'viktiga' saker som tentor och studier. Men verkligheten har sin gång även vid de sämsta tillfällen så det var bara att ta tjuren vid hornen och se till att göra de två tentorna som gick av stapeln denna vecka. Så nu är de avklarade och det känns skönt! Hur man än vänder och vrider på det så är det nog bra att det går framåt hela tiden ändå. Man kan inte stoppa det snurrande hjulet. Inte ens vid de gyllene tillfällen man gärna skulle vilja stoppa tiden och hålla en sekund i sin hand för evigt...

Halloween och Alla helgona går hand i hand numera. Själv har jag inget större problem med det. Tänker att eftertanken vid graven är nyttig konstrast till halloween-fester och även vice versa. Man måste inte bara vara allvarlig och tänka på de döda utan får ha trevligt också. I vissa kulturer har man fest på gravplatsen för att fira de döda. Det låter som en sund tanke tycker jag. Hur som helst kommer de ändå aldrig tillbaka till vårt liv och jag tror att de vill att vi som fortfarande lever ska ha ett trevligt liv och även kunna tänka på de döda i trevliga stunder. Inte bara i stunder av nattsvart mörker. Det är väl inte så de vill bli ihågkomna?

Nu tänker jag ha en vilosam och stärkande helg efter sista veckans alla påfrestningar. En helg med både fest och eftertänksamhet vid graven.

Trevlig Alla Helgona-helg och glad Halloween!

Sorg i hemmet

Dagen började som en myslördag. Regnet smattrade utanför fönstret när jag steg upp så det var bara att leta på bästa myskläderna till en riktig myslördag, plyschklänningen, leggings och gosiga raggisar på fötterna. Så småningom letade sig resten av familjen upp och den enda vi saknade var katten. Efter en hel del letande och lockande hittade vi henne till slut i en av sängarna slött liggandes. Så fort jag tog i henne märkte jag att något var fel. Helt fel. Hon var inte som vanligt.. Försökte ställa henne på bänken för att undersöka lite och då föll hon ihop på sidan med ett missnöjt jamande. Ajdå. Inte bra. Inte alls bra. Leta veterinär nummer på internet. Måste till djursjukhuset, suck

En lördag är allt stängt här i närheten så det var bara att packa ihop katten in i bilen och lämna två gråtande förtvivlade barn och en gubbe med Vad-var-det-jag-sa-blicken ("det blir bara en massa jobb och utgifter av katt..") i dörren och ta ett barn med som kattskötare i baksätet och köra 11 mil till närmaste djursjukhus!

I receptionen var det dags för första chocken. Stod och läste en skylt som informerade om att det skulle kosta 850 kr att komma akut. Tog ett djupt andetag och stod emot lusten att snabbt springa därifrån med katten i korgen. Ögonen letade sig längre ner längs raderna medan receptionisten sysslade med något administrativt. I nästa mening stod att kommer man en helg, alltså lördag eller söndag, är taxan 1570 kr!! Det var nästan så jag sjönk till golvet. Andas djuuuupt. Som tur var kom receptionisten fram och började prata där, annars vet jag inte vad som hänt, så jag var tvungen att verka samlad och berätta vad som hänt.

Väl inne i undersökningsrummet började jag förstå att det inte skulle stanna där. Varje vidare ingrepp/undersökning kostade ytterligare några lappar.. Men jag kunde ju inte lämna henne i sticket stackars liten med feber o illa däran som hon var. Det räckte med en blick på lilla kattskrället så sjuk och ämlig hon var. Det hela visade sig så småningom vara en varböld, troligen orsakad av bett från annat djur.

Så ungefär 4000 kr fattigare körde vi hemåt i regnet och undrade så smått vad pengar egentligen är värda. Och vad ett litet kattliv kan vara värt. Jag hade ju faktiskt inte trott att jag skulle få pengar från CSN i höst - men det fick jag. Så dem kan ju gott gå till Zally som lilla skrället heter. Så kan vi äta havregrynsgröt till middag hela hösten!

Tänk vad bra vi ändå har det, det kunde ju vara barnen som var sjuka. Ska vi eller ska vi inte betala för vården? En del på vår jord måste ta sådana hemska beslut i sitt liv. Tack och lov att jag bor i Sverige!!

Nu hoppas vi att antibiotikan hjälper så vår lilla skatt repar sig och blir busig och glad igen.