Startade från solkusten vid lunchtid i linne och solhatt. Här var rart soligt väder som alltid. Jag körde den första biten ner till Brahehus där jag gjorde en riktigt hemsk parkering så halva styrkan fick klättra över till bilens andra sida för att ta sig ut! Det kunde de gott göra tyckte jag, lite gymnastik efter två timmars stillasittande är alltid bra för kroppen. Men den fick jag äta upp minsann. Eftersom jag var sist tillbaka till bilen hade förare nummer 2 redan parkerat om bilen. Nu så att jag inte kom in på min sida.. Där satt de i bilen och fnissade i kapp. Tack för den kära vänner ;-) Resten av resan spenderade jag muttrandes i baksätet.

Nåja, väl framme i Götet höll vi på att blåsa bort så det var tur att man fått med nå’n tröja nå’nstans bland bagaget som annars bestod av biljetter, vattenflaska och två nektariner. Blev glatt överraskade av parkeringskostnaden. En annan som aldrig tar bilen till Stockholm för att det kostar från 30 kr/tim och uppåt att parkera trodde de skojade när det stod löjliga 6 kr/tim. Härliga Göteborg! Ja, så hela notan gick på 32 kr. Trodde vi då. Senare skulle vi upptäcka att parkeringslappen saknades när lisan var där. Vi hade en bot på 400. För saknad avgift. (Men vi betalade ju!!) Lappen måste ha flugit ur bilen när vi gjorde ett stopp för ompackning vid densamma på väg till arenan. Vad ska man säga? Att Göteborg är blåsigt värre…

Vi gick på förfest på restaurang Parken där vi inhandlade tröjor av en sann tröjskojare. Så’na där som bara finns på större festivaler och konserter och som inte har riktigt rent mjöl i påsen men istället har billiga tröjor. Det gillar vi. Maten var god och mättande, ja i alla fall när vissa varit över på andras tallrikar och gjort rent hus. Sen var det dags att ta reda på om Ulleviarenan stod där den skulle vilket den faktiskt gjorde. Lugnade av det faktumet och av att det stod U2 och inte Sven-Bertil Taube på affischerna strosade vi vidare bland alla andra 360-besökare och hittade till förfest nummer 2. Det var ett litet mysigt café där vi slog till med varsin cappucino, alla utom stackar’n som inte dricker kaffe.

Äntrade så äntligen arenan vid halv åtta-tiden. Eftersom vi hade spridda platser (alla i sällskapet hade ju inte så´n flax att man kunde byta till sig rätt platsbiljett…det hade för övrigt varit lite krångligt för en annan eftersom den fjärde platsbiljetten var på motsatt långsida..) så fick jag ensam leta mig fram till rad 26 plats 457 sektion R1. Det var lättare sagt än gjort. Eller. Det var säkert inte så svårt om man gjort rätt från början. Men man hittar inte den platsen hur man än letar inom sektion P1. Jag trängde mig in och fick folk att resa sig och letade som en tok efter 457. Ända tills någon var snäll nog att upplysa mig om att jag var på sektion P1. Sen gjorde jag exakt samma sak fast inom sektion Q1. Jag menar varför lära av sina misstag? ABCDEFGHIJKLMONPQRSTUVWXYZÅÄÖ (bara kollar att jag verkligen kan alfabetet).

 Väl framme på min sittplats kunde jag så beundra det mastodonta scenbygget som mest liknade en bläckfisk med fyra armar fast det skulle föreställa en rymdstation, trodde jag, fast läser att det är en "claw".  Läckert. Mastigt. Ofattbart. Snowpatrol var i alla fall snälla nog att vänta på att jag hittat min plats och drog sedan igång klockan 20.00 Ett bra band, bra förband och söt sångare (åtminstone på håll..;-) ). Två igenkänningslåtar och resten helt ok. Efter 40 minuters brittisk pop/rock  invaderades sen scenen av svartklädda scenmyror som for runt överallt. I väntan på kvällens huvudattraktion lyckas så småningom vågen gå hela varvet runt Ullevi 4 gånger. Rätt mäktigt.

Och vad ska jag säga om U2? Gå och se konserten. De spelar ikväll också. Och resten av sensommarn, fast inte i Sverige då..Finns kvar biljetter till Gelsenkirschen, Corzow och Chicago.

Aftonbladet rapporterade minut för minut. Läs mer här.

Expressens recension.

Min recension:

Bästa låt:  Stuck In a Moment
Ståpäls:  Where the Streets Have No Name
Magisk:  With or Without You
Mest stämningsfulla:  Moment of Surrender
Bästa tryck:  Vertigo
Närmast tårar:  One
Bästa sämsta låt:  Desire
Mest uppoppade:  I’ll Go Crazy if I Don’t Go Crazy Tonight
Mest publiksång:  Pride

Efter en otrolig show på all sätt och vis var det hela över strax innan midnatt. Vi följde strömmen ut ur arenan och hittade bilen där vi ställt den. Med lapp under vindrutetorkaren. Äntrade baksätet även denna gång, nu ganska nöjd med att slippa köra. Efter lite trix och trängsel bland andra hemvändande snirklade vi oss ut ur sta’n och hittade E4:an norrut. Hemma redan strax efter 4. Och det var ju då jag skulle sova…

Fantastisk. Färgglad. Häftig. Underbar. Magisk.

M  A  G  N  I  F  I  C  E  N  T

Sitter här superbubblig i magen inför kvällens konsert i Göteborg. Det var länge sen sist..och då var det lite närmare och lite bättre planerat för vår del. Då hade vi bokat hotell och inhandlat Stockholmkortet och gjorde en helghelg liksom. Denna gång har vi 4 biljetter, spridda platser. That's it. Men vad gör väl det, man är ju där för att se o höra konserten o inte för att umgås med de sina. Det kan man ju göra hemma menar jag.. Och sen är det ju tur att man är ung och pigg och lätt kör hem knappt 40 mil mitt i natten... ;-) Jag är ung o pigg, Jag är ung o pigg, Jag är ung o pigg...(säger man det tillräckligt många gånger så tror man på det till slut)

Snart dags att åka, har ju som sagt en hyfsad resväg ner och man vill ju inte stressa. Ska man parkera utanför Ullevi lär man väl komma i god tid idag, det känns i alla fall så. Men jag återkommer säkerligen om detaljer från min o Bonos träff!

Så var det dags för sommarens andra poolparty med allt vad det innebär av stiliga hopp med taskiga landningar på badankor, balanserande på Skalmanmadrasser och färgglada paraplydrinkar. Hade fått höra att det skulle vara drop-in från klockan två som gällde så jag gick hemifrån vid 14.30, för en gångs skull inte tokförsenad.

Väl framme vid rätt adress möts jag av ett långt plastband som spärrar av hela infarten till fastigheten, inklusive frontdörr! Känner en lukt som påminner om somrar från långt tillbaka…barndomens heta somrars asfaltlukt! Inser att det beror på att det är nyasfalterat på uppfarten – därav plastbandsavspärrningen. Så för att komma in i huset går jag runt till baksidan och smyger in liksom bakvägen. Där är helt lugnt och stilla vid poolen. Går in i huset o ropar "Hallå!"

Inget svar. Smyger vidare "Hallååå!"

Inget svar. Upp för trappan "HALLÅÅÅÅÅ!". Hittar slutligen ett barn i ett rum långt inne i huset och undrar vad som blivit knasigt. Har jag tagit fel dag, fel hus eller vad??

"Är det inte inte poolparty här?" Joo, men det skulle börja vid tre...blev bestämt idag..

Aha, tänker jag tack min härliga värdinnaväninna för att du meddelade mig!

Äsch, jag la mig vid poolen ensam med bara smågetingarna som sällskap, så där låg jag när värdinnan och de andra gästerna kom. Vinkade lite avmätt från Skalmanmadrassen och sa "Välkomna! Jag förlåter er för att ni är lite sena.."

Så har man då jobbat sista dagen för denna säsong på äldreboendet. Det var med lite blandade känslor jag bjöd på blåbärspaj med vaniljsås och satt på utvärderingssamtal med chefen. Skönt att tidiga morgnar är slut för ett tag, semester med roligheter och resor börjar strax. Inga sena kvällars hemkomst med halva huset fullt av ungar o liv. Men ändå kändes det lite trist..jaha, nu har jag inget ”eget” att åka iväg till längre. Och jag har faktiskt trivts väldigt bra, både med personal och med boende. Lärt mig en hel del och fått nya erfarenheter.

Jag tror att jag jobbat nästan alla soliga varma dagar hittills i sommar. Vissa dagar har man nästan smält bort ikapp med kvällsfikasmöret och sprungit bena av sig för att hinna med. Andra dagar har man undrat varför en del nämner ordet stress när man kunnat sitta 20 minuter i sträck. Ja det jag lärt mig är att det an se väldigt olika ut från dag till dag och även från timme till timme!

Det ryms liksom det mesta av livet inom äldreboendets fyra väggar;  glädje, sorg, ilska och rädsla. Men det som absolut övervägt är just glädjen.

Glädje

De boende är givetvis i olika skick både mentalt och kroppsligt. En del är helt klara (K) i knoppen, andra är mer eller mindre dimmiga (D).. Följande samtal utspelade sig en dag:

D – Det kom in en sån rar liten flicka till mig nyss. Det är så många fina och rara flickor på det här stället!
K – Ja, de växer inte på träd!
D – Joo, det gör de!
K – Jaså! Vart då då?
D – Jo se du i Östergötland där jag har skog. Där finns de.

Sorg

Under den korta tid som jag jobbat har två vårdtagare gått över till den andra sidan. Märkta av sjukdom och ålder visserligen, men inte desto mindre sörjda och saknade.

Ilska

Frustration och ilska är aldrig långt borta för dem som vill så mycket men tyvärr måste inse att de inte längre kan. Ibland har man fått höra både svordomar och skällsord, men de har trots allt hört till ovanligheterna. Oftare har man fått höra hur snäll och trevlig och hjälpsam man är! Så många tacksamma individer jag har fått möta!

Rädsla

En del är rädda för korridorerna, för att vara ensamma eller för att tjuvar ska komma och ta deras saker (som de inte har..).  Andra är rädda för alla röster de hör – både riktiga och så´na som bara hörs i deras huvud – eller för allt spring i korridoren ”Vem är det som för sån´t oväsen?”

Ja man skulle kunna sammanfatta sommarens arbete med orden Roligt Varmt och Lärorikt!

Once again. Supernördigt ångestpackande inför Thailand (skönt, nu känner jag igen mig själv igen..). Har redan varit på apoteket och inhandlat solskyddsfaktor 20, vätskeersättnig och Dimor mot Montezumas hämnd. Besökt biblioteket och kom hem med 2 till mig och 3 till sonen, varav han ratade 2 direkt och började läsa på den tredje. Så lagom till avresan är väl den redan slut. Bra att man är ute i god tid så att säga..

Nå’n som sett till mig på sistone? Ja, då menar jag den där vanliga Lotta. Hon som planerade semestrar och kalas i veckor i förväg, hon som fixade i trädgården och hade stenkoll på barnen och skötte det mesta. Vet inte riktigt vart hon tagit vägen..

Känner inte riktigt igen mig i att komma ut i trädgården klockan 12 samma dag man ska ha barnkalas och inse att gräset behöver klippas innan gården invaderas av 13 vilda kalassugna 6-7-åringar. Och sen i nästa andetag komma ihåg att den där gamla gräsklipparen inte fungerat sen midsommar. Jaha, vi går till tredje grannen och lånar idag då.. (som tur är har vi världens bästa grannar på denna gata så det löser sig alltid). Eller att konstatera att saft är rätt bra att ha hemma vid barnkalas, en timme innan tillställningen börjar. Dessutom glömde jag köpa glass igår till kalaset ja.. (hm..hoppas barnet som ska firas är hemma i alla fall..!)

Känner inte heller igen mig i att inte bry mig om ifall det är lite stökigt och ostädat. Att kunna hålla kalas utan att behöva dammsuga innan trots att det behövs. Eller att inte ha klippt buskarna i trädgården så att man kommer fram utan att riva sig på utstickande grenar eller gå sidledes. Att inte ha koll på om mjölk och bröd räcker till nästa dags frukost och sån’a där livsviktiga saker.

Kan inte riktigt bestämma mig för om det är bra eller dåligt. Det här med att släppa kollen. I ena stunden känns det rätt skönt, jag menar om man klipper häcken/dammsuger idag eller imorgon who cares? (mer än jag då..), i andra stunden kan jag bli tokig på att brödet är slut när man ska äta frukost!

 Ja det är en konst det där att kunna ta dagen lite som den kommer men ändå samtidigt lyckas sy ihop det där som kallas livet utan att det blir alltför mycket tokigheter och irritation för att det går galet. Det gäller att kunna sänka garden lite och hitta lösningar i stunden som faktiskt kan fungera riktigt bra om man bara tillåter det.

Ibland är det härligt enkelt att vara bäst. Den här veckan har jag till exempel varit bäst flera gånger. Som när

• jag köpte kakao så minstingen o jag kan baka kladdkaka "Har du köpt kakao? Du är bäst mamma!"
• jag la mig i badet med minstingen "Ska du bada med mig? Mamma, du är bäst!"
• jag strosade på stan med mellantjejen "Kan vi verkligen gå på stan? Du är bäst mamma!"
  
• jag lät mellantjejen åka på sjön med en kompis "Får jag? Mamma du är bäst!"
  

Ju större de härliga ungarna blir desto svårare (läs dyrare..) blir det dock att vara bäst. Men jag vet att jag kommer att bli bäst om jag köper en mobiltelefon.. Det råder lite delade meningar om varför äldstingen inte äger någon mobil längre. Eller inte varför kanske - för det är väl allmänt känt att få mobiler klarar ett helt 40-graders tvättprogram utan att ta skada - snarare vem som är orsaken till att den hamnade där.. Den som slängde in jeansen i maskin eller den som inte tömde fickorna?

Antar att det kommer att bli en mobilutgift inom den närmaste framtiden (ett år utan mobil har inte löst ansvarsfrågan.. ;) ). Jag menar vad gör man inte för att få höra:

"Mamma, du är bäst!" även av en 13-åring..