Nå’n som sett till mig på sistone? Ja, då menar jag den där vanliga Lotta. Hon som planerade semestrar och kalas i veckor i förväg, hon som fixade i trädgården och hade stenkoll på barnen och skötte det mesta. Vet inte riktigt vart hon tagit vägen..

Känner inte riktigt igen mig i att komma ut i trädgården klockan 12 samma dag man ska ha barnkalas och inse att gräset behöver klippas innan gården invaderas av 13 vilda kalassugna 6-7-åringar. Och sen i nästa andetag komma ihåg att den där gamla gräsklipparen inte fungerat sen midsommar. Jaha, vi går till tredje grannen och lånar idag då.. (som tur är har vi världens bästa grannar på denna gata så det löser sig alltid). Eller att konstatera att saft är rätt bra att ha hemma vid barnkalas, en timme innan tillställningen börjar. Dessutom glömde jag köpa glass igår till kalaset ja.. (hm..hoppas barnet som ska firas är hemma i alla fall..!)

Känner inte heller igen mig i att inte bry mig om ifall det är lite stökigt och ostädat. Att kunna hålla kalas utan att behöva dammsuga innan trots att det behövs. Eller att inte ha klippt buskarna i trädgården så att man kommer fram utan att riva sig på utstickande grenar eller gå sidledes. Att inte ha koll på om mjölk och bröd räcker till nästa dags frukost och sån’a där livsviktiga saker.

Kan inte riktigt bestämma mig för om det är bra eller dåligt. Det här med att släppa kollen. I ena stunden känns det rätt skönt, jag menar om man klipper häcken/dammsuger idag eller imorgon who cares? (mer än jag då..), i andra stunden kan jag bli tokig på att brödet är slut när man ska äta frukost!

 Ja det är en konst det där att kunna ta dagen lite som den kommer men ändå samtidigt lyckas sy ihop det där som kallas livet utan att det blir alltför mycket tokigheter och irritation för att det går galet. Det gäller att kunna sänka garden lite och hitta lösningar i stunden som faktiskt kan fungera riktigt bra om man bara tillåter det.