Den var nästan lite söt den..tänkte jag när jag bad gubben köpa ostsås.

Det var en av denna sommars soligaste o varmaste dagar så jag skulle förstås jobba eftermiddag (jag jobbar nog alla solgoa dagar denna sommar ;-) )och hade bestämt mig för att laga lasagne till lunch (lagom trött på Mamma Scans köttbullar och falukorv..).  Till lasagnen måste man göra ostsås – jag hatar att göra ostsås. Först blir det klumpar i bottenredningen så man får röra sig blå. Sen ska den koka ett århundrade. Sen bränner den fast i botten så när man hällt i osten och rört om finns nästan ingen sås kvar - Vis av ostsåserfarenhet och för att inte missa det bästa av svensk sommar, måste hinna till havet innan lunch, ringer jag gubben och ber honom köpa med sig färdig ostsås (så’n finns ju faktiskt numera. Tack Milda.).

Väl tillbaka från Kattberget som det blev den här gången (är förundrad över hur många Ockle-bor som aldrig varit på Kattberget, ni har definitivt missat nå’t!) scannar jag noggrant kylens alla hyllor efter ostsåsen men zero. Så småningom hittar jag en underlig glasburk på bänken med texten Ostdip på..hm.. har aldrig sett något liknande..ser ut som en ljusorange smörja som man antagligen har till att dippa nachos eller nå’t i?! Inser snart att detta är nog den ”ostsås” som jag fått hem. Jaja, man får vara glad för det lilla, han försökte i alla fall! Kvick i vändningarna som jag är hinner jag ändå laga egen ostsås och få ihop lasagnen innan jobbet.

När jag senare påpekar med ett smått dolt leende på läpparna att det nog inte var riktigt rätt sort den här gången (heller..) får jag höra att gubben faktiskt frågat självaste köttmästar’n om just den ostdippen funkar till lasagne!

Ja se där fick man för att man var inskränkt och fördomsfull igen. Skrattar bäst som skrattar sist..